Intervju med Simon Green.

S          

Körande till Myasnitskaya Street, där intervjun var avtalad, var jag orolig för att jag praktiskt taget inget visste om Simon Green. Och trafik på fredagskvällen blandat med hällande regn lovade mig att jag skulle komma dit för sent. Lyckligtvis lyckades jag träffa Simon och insåg på bara några minuter att det inte fanns något utrymme för oro och dåligt humör i sällskap med Simon Green.

Simon: Så, du vet inget om mig, vilket är bra. När människor vet mycket om mig, vill de inte prata med mig (skrattande).

Simon presenterade mig för Jane (hustrun till hans gode vän) som besökt Moskva flera gånger, och sa att jag fick ställa frågor till henne också för att få en "fräsch ögon" på Moskva.

Hur hände det att du flyttade till Moskva? Och hur länge har du bott här?

Simon: Jag har varit i Moskva i 13 år, jag är ursprungligen från England. Jag har besökt många länder, omkring 74. Jag jobbade i Mellanöstern i 5 år. En gång bestämde jag mig för att ta en 6-månaders paus och åka tillbaka till England, där jag såg i en tidning, Daily Mail, en jobbannons som sade: "troubleshooters wanted in Moscow". Jag var naturligtvis lite misstänksam och undrade om det kunde finnas maffiakopplingar.

Jag fick reda på att det var arbete för ett kontorsutrustningsföretag – MB Company. De hade stora problem med att komma in på internationella konton eftersom de inte hade någon verklig trovärdighet och inga försäljningsutbildningar. De insåg att de behövde ha 3 eller 4 expatriater, som skulle kunna få tillgång till en högre nivå inom internationella företag. De hade intervjuerat många människor, ungefär 200 personer, och de erbjöd endast 3 jobb. Jag trodde att jag inte hade några chanser. Sedan fick jag ett telefonsamtal cirka 3 dagar senare som sa: "När kan du flyga till Moskva? Du är anställd."

Människorna jag träffade där var väldigt vänliga, gjorde bra ifrån sig i företaget. Efter 3,5 år bestämde de att de inte behövde expatriater längre, vilket var ett stort misstag från deras sida, eftersom företaget var slut ett halvår senare. Så jag tänkte som alla gör i Moskva "åh, Gud, vad ska jag göra?". Lyckligtvis hade jag en god vän som arbetade inom fastigheter och letade efter någon för att öka verksamhetsmöjligheterna, så jag började jobba med honom nästan omedelbart. Det gick verkligen bra, tills vi fick krisen 2008-2009. Då fick jag ett jobb med ett internationellt flyttföretag med huvudkontor i Budapest. Jag var generaldirektör på kontoret i Kiev och det var väldigt vänligt där nere... Sen kom jag tillbaka till Moskva, och jag hade inte den frihet och flexibilitet jag hade haft tidigare. Då bestämde jag mig för att bli lärare vilket jag nu har gjort i 4 år.

Undervisar du vuxna eller barn?

Simon: Jag försöker hålla mig borta från barn, inte för att jag hatar dem, utan för att de är en helt annan marknad, där jag inte har erfarenhet. Jag har två tonåringar som jag undervisar. Mest av allt undervisar jag chefer och personal i internationella företag. Jag arbetar med en skola som utgör 30% av mitt arbete, och de övriga 70% är mina egna privata klasser.

Har du upplevt kulturell chock? Har det varit några konstiga saker för dig?

Simon: Det börjar troligen på min första eller andra dag. Den första skillnaden jag mötte var mellan att göra affärer i England och här i Ryssland. När jag gick för att träffa människor medan jag arbetade med MB Company, var jag på väg att skaka hand med alla, men damerna var mycket tveksamma till att skaka hand, de sa liksom "håll dina händer borta". Det var det första jag inte visste om – kvinnorna skakar helt enkelt inte hand. Män gör – de skakade hand varje morgon, men inte med kvinnor. Jag tyckte att det var väldigt konstigt.

I England, om du blir bjuden hem till någon för en drinkfest eller middag, om du känner dem ganska väl, skulle du skaka hand med mannen direkt i dörren och kyssa hustrun på kinden, men i Ryssland kan du inte göra det, för det är otursamt att skaka hand i tröskeln.

Nyligen publicerades en artikel av Luc Jones (en partner med rekryteringsbyrån Antal Russia). "Att sätta 'normalt' och 'Ryssland' i samma mening är alltid farligt", sade Luc. Håller du med honom?

Simon: Jag håller med.

Varför? Vad är normalt för dig?

Simon: Inte Ryssland. Jag menar sättet ni gör affärer på. Jag säger inte att det är bättre eller sämre, det är bara lite annorlunda. Det finns skillnader i kontorsbeteende. I Ryssland har de en skuldfaktor. Om något går fel i ett företag eller ett kontor, vilket händer överallt i världen, så kommer de i Ryssland att titta på en individ för att förstå varför det gick fel. Den ena skillnaden är att i England har man ett privat möte på ett kontor och diskuterar det. I Ryssland görs det offentligt. Det här tyckte jag var väldigt svårt när jag kom dit. Också i banker när man gör affärer. I England är banker väldigt stela och formella, man kan inte göra privata affärer på en offentlig plats. I Ryssland kan de annonsera ganska högt vad som pågår och be dig vänta några minuter om du vill ta ut pengar. 

Jane: Jag har märkt att ryssar inte tenderar att le mycket. Och om de ser dig le mot dem, tror de att du redan är deras vän. 

Simon: Absolut. Det finns en bok som heter "Varför ryssar inte ler" (av Luc Jones). När du väl lär känna ryssar är de mer vänliga, gästfria och givande än engelsmän. I England har de en sorts barriär som de sätter upp, och tills du känner någon riktigt väl, är det fantastiskt. Ryssar ler naturligtvis inte till en början, eftersom de ser en sorts falskhet i det - "varför skulle jag le mot dem, jag känner dem inte". Men när du väl känner dem, är de verkligen super. När du fått en rysk vän, har du en vän för livet.

Jag kan inte låta bli att fråga dig om krisen vi alla befinner oss i idag. Har du känt av dess påverkan på ditt eget liv eller på dem runt dig? 

Simon: Ja, det har jag. Ingen tvekan om det. Folk har stramat åt sina bälten. De tänker efter två gånger innan de åker till Europa, för det är jävligt dyrt. Om du kommer från USA eller Europa är det nu väldigt billigt att åka till Moskva eftersom du har mer pengar att spendera.

Jane: Ja. Men visum är så svåra att få.

Simon: Visum är en komplett mardröm. Det verkar som att Ryssland och Storbritannien har en tävling för att se vem som kan göra livet svårare. Jag brukade åka till Litauen för att få mitt visum, det var fantastiskt, jag fick det samma dag, det var smärtfritt. Nu måste jag åka till London för att de vill ta mina fingertoppar varje gång. Men vi gör det mot er, så det är bara ömsesidigt. 99% av ryssar som kommer till England är trevliga människor, och 99% av engelsmän som kommer till Ryssland är också trevliga människor. Varför gör de livet så svårt, det kan jag inte förstå? Krisen har påverkat många företag: 20% av expatriaterna har återvänt till England, Europa eller Amerika. 

Åker du ofta till England?

Simon: Jag åkte inte till England på två år. Men nu måste jag åka dit var 90:e dag, det är priset för att vara här. Men för mig är det fortfarande värt det: jag har många vänner här, och jag har också ett bra jobb. För att vara ärlig, att få ett jobb i England i min ålder är mycket svårt. Jag åkte dit för 4 år sedan för att köpa ett hus, och jag skickade ungefär 200 CV:er – ingen svarade. Inte ens "nej, du var inte framgångsrik", bara inget. Om du är över 50 – "Poka-poka!" ("Hejdå" på ryska).

Vad skulle du råda en person som planerar att flytta till Moskva?

Simon: Du måste vara beredd på att förvänta det oväntade, ingenting kommer att gå precis enligt plan. I England är vi fruktansvärt reglerade: lunch är alltid klockan 1.00 eller 1.30. I Ryssland är det allt från 12 till 4 o'clock. Jag kommer ihåg när jag först kom, klockan var 3.15 när någon sa till mig: "Jag måste gå på lunch". Jag blev chockad!

Jane: Det finns vissa saker här som vi inte är bekanta med. Till exempel, de blå lådorna (självbetjäningsbetalningsterminaler) som finns överallt i Moskva. När internet gick ner visste vi inte att vi kunde betala för det genom dessa lådor, en av dem var precis på kontoret där vi arbetade. Egentligen kunde vi inte lista ut hur man använde den eftersom vi inte kände till språket.

Simon: Men jag ska säga dig något där Ryssland är mycket bättre än andra europeiska länder: ert transportsystem är fantastiskt. I metron kommer varje 45:e sekund ett tåg. I London, om du har tur, kommer det var 4:e minut. Era "elektrichka" (standardtåg) är otroliga, och det är så billigt. En tunnelbanestation i London kostar 4 pund. Och här betalar jag 2000 rubel i månaden som inkluderar metro, spårvagnar, bussar! Det är ett skämt.

Hur skulle du beskriva Moskva? Vilka möjligheter kan den erbjuda?

Simon: Moskva är som en stor by – alla känner alla, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på hur du beter dig. Den enda saken jag har lärt mig om Moskva är att om något inte går riktigt bra eller du behöver förändra riktning, är Moskva en fantastisk plats att göra det. Du kan återskapa dig själv och bli något annat nästa dag, det här är så sant. Det kan du inte göra i England. Det är fantastiskt att vara expatriat i Moskva, folk är väldigt hjälpsamma här. Om du behöver information, kan du bara slänga ut det på din Facebook och någon kommer snart med ett svar.

Intressant nog, här i dessa två kontor jag arbetar med och granne till en londonbo, en irländare och en man från Liverpool. Normalt skulle jag aldrig umgås med någon från Liverpool eller Manchester i Storbritannien, för jag är från Kent i sydöst. Vi är uppdelade i "Norrmän" och "Södermän". Men här tvingas du in i en situation där du måste umgås. Och, du vet, de är verkligen trevliga killar!

Simon Greens formel för lycka?

Simon: Det har alltid varit vin och musik (skrattande). Jag har en musikalisk bakgrund, när jag var barn gick jag på en av de främsta musikskolorna. Och jag har alltid älskat vin, särskilt rödvin, snarare än sprit som jag mestadels har hållit mig borta ifrån.

Jag älskar att resa, det öppnar dina ögon. Förra året gjorde jag 26 flygningar till olika länder. Platsen jag kommer ifrån i Kent är som en by med mycket jordbrukande människor. Jag minns för 2-3 år sedan gick jag till en lokal pub, och det satt två "lokala knölar", som vi kallar dem, vid samma bord som de satt vid när jag var där för ett år sedan, och de pratade fortfarande om samma ämne...

Jane: och de är fortfarande där!

Simon: De såg på mig som om de verkligen hatade mig och frågade mig, "Hur är det i Ryssland? Springer björnar fortfarande ner för gatan? Är maffian på varje hörn?" Jag svarade bara, "Det är annorlunda."  

Planerar du att stanna i Moskva?

Simon: Jag har varit här i 13 år, och om jag får chansen att stanna i ytterligare 7 år, så blir jag glad!