En flykt av fantasi
Det primära målet är att göra så mycket narr av tyngdkraften som möjligt
Jag är 1 000 meter över marken. Det låter inte som mycket, tills du inser att det inte finns något annat än lite kolfiber och mycket tunn luft mellan dig och ett stort splatt. Mina ögon fladdrar omkring och mitt sinne tar inte in något av det. Jag tror att jag ler, men å andra sidan kanske mitt ansikte just har återgått till det uttrycket eftersom det inte vet hur man bearbetar tankar som involverar symboler i slumpmässiga kombinationer som ‘#*@£!?’ och ‘&%?*#!’
Någonstans i kaoset av vitt noise som smälter mina öron säger en röst till mig att ta kontrollen. Några av de symbolerna faller ur min mun. Jag placerar min hand hårt runt spaken mellan mina lår och planet skakar nervöst, svarande på min oro. Jag fokuserar, tvivlar på att jag någonsin kommer få chansen att göra detta igen. Dessutom skulle jag hata att min bild skulle finnas i morgondagens tidningar under rubriken ‘Gräsligt slut för klumpig brittisk man’.
Plötsligt är jag nio år gammal, sittande med korslagda ben på mitt sovrumsgolv och spelar på en spelkonsol. Nej, jag är Maverick, som river genom himlen med Goose vid min sida, och tänker på hur mycket av en libertin jag måste se ut just nu. Nej, jag är upp och ner, berusad av adrenalin och helt desorienterad. Hur hamnade jag här?
Det skulle vara generöst att säga att jag inte vet mycket om flygplan. Jag vet hur man sitter i ett, hur lätt det är att få kramp i ett, och hur alkoholens effekt magiskt förstärks när man kliver över en av de stora, böjda trösklarna. Jag har till och med utvecklat ett sätt att få folk att tro att jag inte är rädd för att vara upphängd på en plats som Gud aldrig avsåg att jag skulle vara, och titta ner på ett fall som Gud aldrig avsåg att jag skulle överleva. Men det är där min kunskap tar slut.
Hur är det möjligt att få en gigantisk låda av metall, full av människor, väskor och rädsla, att flyga upp i luften, och hålla det där i några timmar innan det slappnar av mot solid mark? Hur säkerställer de att vingarna sitter tillräckligt fast? Vad händer om en varmluftsballong kommer i vägen? Varför presenterar de saker de försöker sälja så livfullt, medan säkerhetsinstruktionerna ges med så mycket apati? Varför låter piloter alltid så självsäkra? När syrgasmaskerna faller ner, betyder det att jag kommer att dö?
Alla förhoppningar jag hade om att kunna svara på - eller ens komma ihåg - dessa frågor medan jag tittade ner på landsbygden i Ryssland från himlen ovanför var förgäves, inte minst för att jag var upptagen med känslan av att vara fångad inne i en torktumlare mitt i cykeln.
Aerobatiskt flyg är annorlunda än vanligt flyg. Det finns inga flygvärdinnor, inga klaustrofobiska toaletter och inga gratis drycker för att dölja dina nerver. Huvudsyftet är att skoja så mycket som möjligt med tyngdkraften, samtidigt som planet gör allt det aldrig var avsett att göra. Det sekundära syftet är att återskapa morgonens frukost på flygplanets genomskinliga tak.
En paus. En chans att andas. Jag tar en titt på den suddiga jorden nedan, en målarpalett av smaragdgrön, äpple, gran och jade, brittisk racing, oliv och mynta, ett urval av gröna färger som ser lika läckra ut som en låda kritor. Det är vackert, förstås. Den enda spåret av industri sitter långt borta på horisonten, där landet smälter ihop med en strålande safirblå himmel, som bleknar i en obemärkbar dimma.
Jag blir bländad av det bländande vita skimret från en stillastående flod, som rör sig mellan konstiga formade fält som ger vika för skogar av träd. Härifrån ser de ut som broccolibuketter. Om några månader kommer de att vara sjaskiga och slitna, skakande under en filt av vit snö. Jag undrar hur länge det fortsätter så här; vackert, platt, enkelt. Det finns mycket Ryssland för att fortsätta in i.
‘Jag stänger av motorn nu,’ ropar Mikhail framåt glatt. ‘Människor på marken tror att vi kraschar. Det är inget problem. Panika inte.’
Han är allvarlig.
Jag panik.
* * *
Mikhail Maksimenko är en fullt sympatisk man. Han har frisk, solbränd hud, lyckliga hår och ett helt avslappnat beteende. Han är självsäker men avslappnad, och verkar nöjd med livet, vilket är precis vad man vill att någon som ska ha ens eget liv i sina händer ska vara. Han har bara flugit i 10 år, men under den tiden har han lyckats etablera sig som en högt respekterad pilot och instruktör, och rubbar nu axlar med några av de mest ansedda namnen i branschen.
Hans företag, Aerobatica, ligger på en flygplats 100 kilometer utanför, tillräckligt långt för att kännas lugn och avlägsen, men tillräckligt nära för att vara lättillgänglig från staden. Himlen ovanför är fläckad med de färgglada canopyerna av fallskärmshoppare som latar sig mot jorden, där de fuktiga ljuden av stillastående flygplan sväva runt på en mild bris, vilket skapar en känsla av avslappnad livlighet. Mikhails företag är ganska ungt – de håller fortfarande på att sätta de sista handen vid en voluminös hangar – men de etablerar redan sig som ett framstående namn inom flygbranschen, och det första valet för alla som önskar prova på aerobatiskt flyg.
Jag stirrar ner på en sliten asfaltlandningsbana. Jag skakar. Allt skakar. Planet är levande, ett monster som sträcker sig mot sitt koppel, morrande, flämtande, klöser på jorden. Mitt hjärta klappar desperat mot bröstet, bönande om att få komma ut så att det kan åskåda från marken. Spänningen är elektrisk och outhärdlig, hotfull i sitt hemlighetsfulla.
Äntligen börjar vi rulla framåt, gripandes tag i plåtar av betong i en krökt galopp, slukande meter och dragande vår omgivning in i impressionistiska streck. Motorn trycker mig oemotståndligt tillbaka i stolen, och ersätter sitt otåliga hummande med ett brådskande ylande. Jag gör detsamma. Varje muskel i min kropp är spänd, beredd på flygningens tysta grepp.
Vi lyfter omärkligt, en sömlös övergång från jord till himmel. Planet känns tillfreds, självsäkert och säkert, och trycker min mun till ett brett leende som ligger någonstans mellan njutning och lättnad. Jag släpper ut den andetag jag omedvetet hållit inne, och låter mina muskler slappna av. Marken krymper nedanför oss, och med den min rädsla.
* * *
